Något jag är otroligt rädd för är att kväva hoppglädjen min ponny besitter. Jag är så rädd av tanken att behöva sitta och driva fram mellan hinderna, att behöva trycka på innan och smacka för att hästen ska hoppa.
Nora är en ponny med mycket eget driv, framförallt inom hoppningen. Där går det undan kan jag säga! Hon älskar när det går fort och har alltid spetsade öron och rask takt mot hinderna. Denna hoppglädje som hon besitter är så otroligt viktig. Inte minst för att man ska kunna utvecklas inom hoppningen och bli snabba, skickliga och högt hoppande, men även för att hoppningen ska vara rolig.
Under 2012 så hade jag och Nora motgångar inom hoppningen. Min hopptokiga ponny gjorde något som hon aldrig tidigare gjort eller nu i efterhand gör - hon vägrade. Inför hinderna var hon långsamt och det där suget var borta. Vi vägrade ut oss på två hopptävlingar och trots att hon inte var skadad så tog vi problemet på allvar med hjälp av tränare.
Nora hade gått hos lilla oerfarna Johanna (jag alltså, haha) som bara hade åkt med i hoppningen. Jag är, och har alltid varit, väldigt nätt byggd. Nora som var en kraftfull d-ponny med egen vilja var under lång tid egentligen alldeles för stor för mig. Hon hade fått göra som hon ville och nu när trettonåriga Johanna började sätta krav på henne så sa hon ifrån. Hon var bortskämd och bekväm.
Det var en jobbig tid som satt sig ganska hårt på mitt självförtroende, tyvärr. Jag tror dock att jag under den tiden utvecklades mest som ryttare och blev mer bestämd och konsekvent i min ridning. Jag blev tuff och bestämd och ställde högre krav på min ponny. Nora reds också utav min tränare i en vecka när jag var på semester, och ponnyn jag kom hem till var den riktiga Nora, hon var lika glad och sprallig som vanligt igen.
Hennes glädje är något jag värdesätter otroligt högt och som jag själv glädjs av. Jag tycker också om när det går i en hejdundrandes fart och när ponnyn blir het och glad när bommar plockas fram, det peppar och bygger även upp mig som ryttare. Jag vet att vissa ryttare inte gillar när hästar blir så övertaggade, men jag själv älskar det.
Nora blir både het och pigg och anledningen till att jag tycker om det, trots att hon studsar och svettas och bara vill fram, är att det är hennes uttryck för glädje. Fråga vem som helst, det är ren och skär lycka för Nora. Jag vill inte sitta med sten i magen och järngrepp kring tyglarna för att få henne att gå så samlat som möjligt, jag vill ge henne utlopp för all den glädje och extas som befinner sig i henne. Jag vill omfamna den och låta henne vara glad.
Sjiekste har jag, tro det eller ej, aldrig hoppat. Jag vet dock att han också är väldigt het och pigg i hoppningen och jag ser framemot att börja rida honom till sommaren.
Nora på väg mot ett litet kryss på en framhoppning. Visst ser ni the excitement?
Som ni givetvis har förstått så är alltså hoppglädje något jag värdesätter högt och är väldigt varsam med. Utan den ser jag ingen anledning (för mig, ni andra gör som ni vill) till att hoppa överhuvudtaget.
Att kväva hoppglädje är dessvärre lättare än vad många tror och jag tror faktiskt att det är flest oerfarna ryttare som gör det. Ryttare som inte vet hur de ska hantera en häst med så mycket spring i benen och som ser att sitta med tyglar lika spända som gitarrsträngar som den enda utvägen. Hästen kan inte sträcka ut och få sitt utrymme och det resulterar i misslyckade språng och ryck i munnen. Med tiden så dör mycket hoppglädje ut.
Kanske har ni någon gång sett en ridskolehäst, hur den motvilligt masar sig över hinderna med en ryttare som hänger i tyglarna och spänner hela kroppen. Jag har själv varit en sån ryttare, jag har själv varit oerfaren och rädd, och det är svårt att som erfaren och osäker bevara hoppglädjen eftersom hästar är så pass kraftfulla djur.
Hästarna på ridskolan kanske är utom vår räckvidd, kanske kan vi inte göra något åt det. Huvudsaken anser jag är att vi som faktiskt kan göra skillnad, vi ryttare, att vi gör vad vi kan för att hästar ska få tycka det är roligt att hoppa. Givetvis måste vi få kontrollera och reglera våra hästar, men snälla hoppryttare, kväv för guds skull inte hoppgläden - det är det mest värdefulla vi har.
