Somriga bilder.

Den hemska vintern och hösten kom. Och ja- det kändes hemskt då! Våren sen då, jag vägrade rida på lill-paddocken. Jag hatade underlaget så jag red ut för det mesta eller longerade lätt. Samtidigt så växte tävlingsambitionerna fram och jag tog gröntkort, fixade licens, ägarbyte på TDB, Noras licens uppdaterades och mycket mer! Sommaren kom i rättan tid! Träningar för världens bästa tränare efter att vi fått en ny riktig paddock. Tidigare hade vi inte haft förutsättningarna att rida ett riktigt ridpass. Jag hade aldrig fått se Noras riktiga sida, eller jo såklart så hade jag sett den några gånger. Det kan jag avgöra nu men jag tyckte Nora var seg i många fall. Hon presterade inte sitt bästa, hon var lat och bekväm med att jag bara hade ridit ut eller ridit lätt på paddocken. Nästintill skogsmulle varning var det. Detta märkte vi ju fort och vi har tränat mot det hela sommaren.

 

Första lokala tävlingen startade jag i höstas - utesluten men grym känsla på framhoppningen. Utesluten på Åstorp också men utan grym känsla. Jag grät flera gånger efter ridpassen hemma, för jag orkade nästan inte. Visst hon var ju för det mesta fin men jag orkade inte motgångarna. Jag ville inte skriva något på bloggen, jag ville bara komma förbi tröskeln. Mina tränare gjorde upp planer. Elin skulle bl.a. rida Nora någon vecka, som när jag var borta. Det blev som ett Boot-camp och igår satt jag upp igen. Mina ögon fylldes av tårar på väg hem.

 

Igår så satt jag mig på min häst igen. Hon var framåt och glad i alla gångarter och helt galen i galoppen! Hon tyckte det var så kul. Ni som var med på ridlägret 2011 vet hur galen hon var i skogen. Sån var hon igår fast utan bocksprång och sånt. Hon hade ett sånt go. Hon var... hästen vi köpte. När vi hoppade ett miiiini hinder på inte mycket högre än 60 så taggade hon till och stannade inte alls med mig. Jag har nog aldrig fått så mycket beröm över min ridning av mina tränare. Det berömde så sjukt mycket efteråt och under träningen. Visst, lite ovant kändes det men samtidigt sååå rätt! Hon såg så maffig ut när hon galopperade förbi och känslan när hon blev så galet pigg var inte så dålig den heller! Jag vet att det är Nora, Noras riktiga sida där hon visar respekt men samtidigt gasar på. Hon är trygg i sig själv men väldigt pigg- på ett bra sätt! Nu återstår det bara att vi ska ha kvar goet i henne! Jag ska rida som jag gjorde igår, en helt annan ridstil än vad jag kämpat med hela sommaren men pappa sa att jag aldrig ridit så bra. Nora verkade gilla det också :).