Jag hade ingen lust att gå till stallet överhuvudtaget men tvingade ändå mig själv att rida då Nora knappt gått under veckan (jag har varit iväg på läger med skolan) och behövde komma ut. Vädret var riktigt tråkigt, det blåste sjukt mycket. Nora var spänd över att få komma ut och var tittig och jobbig. Redan innan vi kom in i paddocken så studsade hon rundor. 

Väl inne på paddocken så gick det skit rent ut sagt. Nora var superspänd. Efter en lång stund när jag inte fått ut nåt av passet så galopperade jag. Gick helt okej till en början, men sen när jag skulle göra ett galoppombyte så blev det missförstånd och Nora bytte inte. Då gjorde jag mitt knep som jag lärt mig från AW, och precis dem sekunderna som jag satt väldigt obalanserat så ska det ju hända någonting...

En cykel som stod parkerad bredvid paddocken välte precis bredvid Nora, som i sin tur gör en tvärnit, och sen kastar sig åt andra hållet. Jag hade inte en chans att sitta kvar, trots att det är en "klassiker" så satt jag obalanserat och Nora gjorde det såå kraftfullt. Jag slungas av, gör en fin liten volt, och dunsar i marken. Nora tycker det är fruktansvärt obehagligt när folk ramlar av, så hon sätter i väg i galopp, och då inser jag att jag sitter fast. Jag har varit med om detta flera gånger förut, och jag tackar Gud att ingen av hästarna har sparkats, för då hade jag inte suttit här idag. I alla fall, efter några meter så lossar hela stiglädret från sadeln och jag kommer loss. Jag spottade bokstavligen grus. Pappa får tag i Nora som är oskadd och vi tar oss tillbaka till stallet. I början tänkte jag rida tillbaka, men min fot dunkade av smärta och Nora var jättestudsig fortfarande. Efter några meter bestämde jag mig för att hoppa av och halta tillbaka.

Jag hade sår i ansiktet, blodiga fingrar, ont i huvudet och min höft, och fyra skadade ledband i foten... det kunde varit så mycket värre! Detta har som sagt hänt förut, och då har jag antingen slagit mig medvetslös, brutit foten eller skrapat upp mitt skinn så jag fått ärr för resten av livet. Igår kände jag mig så otroligt uppgiven, omotiverad. Jag grät hur länge som helst, allt kändes så... meningslöst. 

Detta blev den första (och förhoppningsvis sista) avramlingen för i år. Tolv gånger har jag flugit av Nora nu, och tjugotvå gånger totalt. Nåväl, det finns folk som ramlar av oftare än mig.

Igår kändes inte något roligt längre, jag ställde mig själv frågan "varför fortsätter jag?" och svaret är inte mer komplicerat än att det är detta jag älskar och brinner för. Idag känner jag mig betydligt gladare och vet säkert att jag vill fortsätta. Har ni på bloggen någonsin tidigare hört mig klaga på Nora detta året? Nej, det har jag inte, för det har gått otroligt bra. Igår kändes det som att allt kom över mig när jag torkade grus från hela mitt ansikte och uppgivet gick och la mig i min säng. Mina föräldrar är otroligt bra på att peppa och stötta, och jag är redo att ta nya tag så fort min fot tillåter. Jag har aldrig varit tjejen som ger upp, aldrig. Oh ja, ni skulle sett mig redan på ridskoletiden, tackvare mina föräldrars och tränares visa ord så kämpade jag, fastän jag ibland var livrädd och ville sluta. 

Jag är en kämpe, jag fortsätter hur mycket det än tar emot. Gårdagen var bara en dålig dag, och idag låter jag de tankarna lämna mitt huvud. Nu sitter det säkert någon Svenne hemma i stugan och tycker att jag överdriver, men igår kändes det verkligen så. Idag sträcker jag istället på mig och blickar framåt. Jag längtar efter att få komma ner och pussa Nora på mulen, och idag ska jag anmäla mig till någon tävling!