Just nu är jag så irriterad och besviken på mig själv. För några veckor sen så blev jag väldigt peppad och motiverad till allt som hette ridsport. Jag hittade tävlingar, meeting, gjorde träningsscheman och satt upp mål. Jag lyckades jobba ikapp i de ämnen som jag under vintern halkat efter i och det var lugnt på skolfronten. Förra veckan så började skolan komma i kapp mig. Jag kan räkna antalet veckor tills betygen sätts på en hand och innan dess så ska massor av prov, redovisningar, inlämningar och andra examinationer avklaras. Gissa vad som händer? Jag tappar all lust till hästarna. Just nu ligger jag en vecka back i min planering för hästarna... en vecka! Jag hann knappt rida förra veckan och tävlingen jag tänkte åka på ser dessvärre inte ut att bli av. Allt kan jag skylla på min prestationsångest.

 

Prestationsångest är något jag lidit av länge men nu, den sista terminen i nian, har den blivit mycket värre. Prestationsångest lider tyvärr många människor av idag, det är ett otroligt vanligt fenomen (tyvärr) och drabbar unga som gamla. Det handlar (i mitt fall) om krav på mig själv som är så höga att jag mår psykiskt dåligt. Jag vill tävla med mina hästar, jag vill ha A i alla ämnen i skolan, jag vill träffa och umgås med alla mina vänner, jag vill vara världens bästa dotter, världens bästa storasyster och världens bästa djurägare till två katter, två hästar och en hund. Utöver detta så vill jag komma in på ett gymnasium med VÄLDIGT höga meritpoäng, jag vill driva en blogg med massa killer-inlägg och tusentals läsare. Jag vill även vara världens grymmaste ridtränare, jag vill träna, jag vill lära mig saker, jag vill bli bra på och testa på nya saker. Jag vill vara bäst på allt. Problemet är att mitt liv inte får någon balans. Man KAN inte vara bäst på allt. Det går inte, tyvärr. Det är något som jag har svårt att inse- jag är så rädd för att misslyckas. Jag är så rädd för att göra fel att jag är nervös inför precis allting. Min prestationsångest är något jag jobbar på, och denna termin så har jag bestämt mig för att lägga min tid och energi på skolan. Jag har bara en viss mängd energi. Grundskolan varar bara i en och en halv månad till, medan jag har massor av tid med hästarna. Jag måste prioritera där mest krut behövs läggas och just nu är det alltså skolan. Om fem veckor kommer jag ha tid för hästarna och min satsning där, men inte nu. Tyvärr. Min tid och energi räcker inte till...

 

Min prestationsångest påverkar mig tyvärr väldigt mycket som ryttare. Min eviga rädsla för att misslyckas gör att jag ofta fastnar. Ett exempel:

Om några veckor är det en pay and jump som jag gärna vill åka på. Jag har bestämt mig för att hoppa lågt, ca. 70-80 cm. Detta gör jag för att slippa ha ångest då det är en höjd som jag vet att jag klarar. Min inställning borde vara att jag åker dit för att lära mig, jag åker dit för att få erfarenhet och rutin, och jag åker bara dit för MIN skull. Istället så har jag i flera veckor haft ångest för vad folk ska tycka om att jag hoppar lågt, om andra ska tycka att jag rider dåligt, att jag inte ska klara det och få blackout o.s.v. Förstår ni? En kul grej som jag skulle lära mig av har blivit värsta ångestsenariot. Jag mår illa när jag tänker på det. Samtidigt som jag vill åka för att lära mig och för att jag vill tävla så har jag ångest inför det. Dessutom så ligger jag nu en vecka back eftersom jag, som sagt, lägger min energi på skolan terminen ut. Jag har inte kraft att lägga på att träna inför en tävling, trots att jag planerat att hoppa så lågt. Att jag dessutom inser att jag inte hinner ger mig ångest då jag vill så himla mycket. Jag vill så himla mycket med allting, och när allt kommer på en gång så fungerar det inte. Det värsta jag vet är att misslyckas, och det känns tyvärr som att jag gör det när jag inte hinner med allt jag vill. Jag vet att det är fel, och jag jobbar på det. NI måste förstå att det är av denna anledningen, min eviga stress, som gör att jag inte kommer ut på de tävlingar jag planerat. Det är den som gör att jag inte hinner blogga varje dag och att jag just nu inte kommer nån vart med hästarna. 

 

Planen nu är bara att hålla ut de sista fem veckorna. Fem veckor tills betygsystemen stängs ner och grundskolans krav är förbi. Om fem veckor kommer jag lägga ALL energi på hästarna, men tills dess så kommer det gå långsamt på ridsportsfronten. Jag har inte gett upp tävlingen helt än, men det blir troligen inte av då jag är såå pressad i skolan just nu. Fem veckor, det klarar jag. Jag vet att jag klarar det! Jag måste bara inse mina egna begränsningar, det går inte att prestera på topp inom ALLT. Nu ska jag prestera på topp i skolan, hästarna kommer för första gången på fyra år bli prio no.2. Jag vet att jag klarar detta, men jag måste be er, bloggläsare och vänner som jag pratat om tävlingar med att förstå.

 

Kram på er alla!