I somras så gick min dröm i uppfyllelse, och trots att jag fick allt jag någonsin bett om, så var min höst lika oinspirerande som en toalettrulle. Jag gled på något vis bort från hästvärlden, trots att den egentligen var närmare en någonsin. Hur kan man känna sig inspirationslös när det är lika långt från sitt rum till köket, som från huset till stallet? Hur kan motivationen till denna sport vara sämre än någonsin, när förutsättningarna är bättre än någonsin?

Hösten var tuff för mig. Jag var ständigt stressad och orkeslös, trots att jag varken ville erkänna det för mig själv eller omgivningen. 

För några veckor sedan så fick jag reda på att goa gamla ridskolan äntligen fått ridhus. Jag blev så glad för deras skull, och helt plötsligt så vände allt. Det var som någon spräckt den isolerande bubblan som separerat mig från den värld jag älskar - hästvärlden. Jag kände igen alla gamla vänner och bekanta från ridskolan. Många av dem har ridit betydligt längre än mig, men de har fortfarande inte egna hästar. De kämpar lika mycket ändå, fortsätter rida och lära  sig. Det gav mig en tankeställare. Många av tjejerna där kommer aldrig få egna hästar, men de fortsätter rida och kämpa ändå, just för att de brinner för denna sport. Det gav mig så otroligt dåligt samvete, jag har för sjutton två fantastiskt fina hästar med hög kapacitet och ett eget stall på gården. Dessutom föräldrar som ställer upp och kör på träningar, tävlingar etc och finansierar det jag håller på med. Vem sjutton är jag att klaga? 

Trots det så var det inte dåligt samvete som tryckte på intresset, utan jag blev otroligt inspirerad av tjejerna på ridskolan. Mitt intresse och min motivation letar sig tillbaka till mig mer och mer för varje dag som går. Det är underbart. Jag inser även hur viktigt det är att ha något att sträva efter, ett mål. Mitt mål är att båda hästarna ska vara så igångsatta i april att jag kan börja hoppträna och tävla. Jag funderar faktiskt på att bli medlem på min gamla klubb igen istället för på HFRK där jag aldrig hänger! Jag saknar mina gamla vänner därifrån och den mysiga anläggningen. 

Det är underbart att vara tillbaka i hästvärlden. Det är ju detta jag brinner för, hästarna och ridsporten. Jag tänker inte ge upp när jag kommit så här långt inte! Nu ska jag komma igång ordentligt igen. Jag är inte redo att ge upp allt det här, men jag måste välja. Ge allt, eller ge upp. Jag har valt. Även om skolan kommer prioriteras högt denna terminen så är mitt val att ge allt. 

Bloggen då? Liksom andra sociala medier, bloggen är inget krav. Idag kände jag för att skriva ett inlägg - och då gör jag det! Det kanske bara dröjer nån dag innan nästa inlägg kommer. Eller kanske flera månader. Vad vet jag? Jag vet bara att bloggen är gjord för att vara rolig, för att dela med mig av mitt intresse. Inget tvång. Aldrig. 

Nu ska jag lägga ifrån mig mobilen och krypa ner och läsa en go bok. Jag önskar er alla ett fint avslut på veckan. Är det nån som har känt som mig, inspirationslös, men har kommit tillbaka, så får ni gärna skriva hur i en liten kommentar. 

Kram på er. Förlåt för ett flummigt inlägg, men det var skönt att skriva av sig. Vi hörs.