Det där med att tävla...

Antalet gånger jag har tävlat på riktigt, alltså lokalt eller högre (i mitt fall lokalt, inte högre) kan jag räkna på en hand. Anledningen till detta beror egentligen inte på bristande intresse, och verkligen inte på mina hästar, men på grund av mig. Jag har genom året satt hårda gränser för mig själv. Bl.a. har jag begränsat mig själv som ryttare då jag har lagt fokus på skolan, men jag har också haft och har stora problem med prestationsångest.

 

Min prestationsångest är full on prestationsångest, alltså atychifobi. Det är en fobi mot att misslyckas. Om man t.ex. har fobi mot ormar så undviker man alla situationer som kan leda till att man kan tvingas möta sin fobi, likadant är det med prestationsångest. Skolan går inte att komma undan, och trots det så mår jag fruktansvärt dåligt av pressen jag gärna placerar på mig själv. Jag har därför valt bort tävlingar, för min egen skull, när jag ändå haft möjlighet att tävla. Jag har inte haft det konstant under dessa fem år med Nora, men periodvis har jag, och flertalet gånger valt bort tävlingar för att slippa riskera att möta min fobi. Mer om min prestationsångest här. 

 

Trots att jag hatar att misslyckas så älskar jag framgång. Det finns inget som gör mig så glad som när jag lyckas med något. T.ex. är jag fullkomligt lyrisk när jag har haft ett lyckat hopppass, då det är en kombination av sådant som gör mig lycklig. Hoppning, hästar, fart och framgång. Det finns en grej jag hade kunnat addera till listan av sådant som gör mig lycklig: att få tävla. Jag är en sjuk vinnarskalle, och när det kommer till tävling så krävs det inte en vinst för att göra mig glad, utan bara en runda med go känsla.

 

Trots mina förhinder så lockar tävlingar fortfarande mig. Jag har knappt stuckit in näsan i tävlingsvärlden, så jag är verkligen inte klar. Jag vill ge det en ärlig chans för jag vet att jag hade tyckt om det. Frågan är bara när jag ska släppa kraven och våga...

Ett härligt minne, den dagen var jag lycklig och den får mig att längta tillbaka till tävlingsbanorna. Åh...

Fy för prestationsångest! Jag har också det, ställer otroligt höga krav på mig själv och i allt jag gör.
Tävlingar har jag valt bort helt, däremot så är träningar roliga.
Skulle vara skönt att släppa allt och bara v vara en enda gång :)

Fy för prestationsångest! Jag har också det, ställer otroligt höga krav på mig själv och i allt jag gör.
Tävlingar har jag valt bort helt, däremot så är träningar roliga.
Skulle vara skönt att släppa allt och bara v vara en enda gång :)

Fy för prestationsångest! Jag har också det, ställer otroligt höga krav på mig själv och i allt jag gör.
Tävlingar har jag valt bort helt, däremot så är träningar roliga.
Skulle vara skönt att släppa allt och bara v vara en enda gång :)

Du skriver så otroligt bra!!! Så sjukt bra och grymma inlägg. Du är bäst! <3

Usch, hatar prestationsångest! Jag har alltid väldigt höga krav på mej själv och när jag bytte jobb för lite mer än ett år sedan eskalerade det och jag fick röda kliande utslag på hela kroppen pga stress och prestationsångest... Det kommer tillbaka ibland men för det mesta är jag utan utslag nu. Men shit vad jag har fått träna på att tänka rätt och sänka kraven på mej själv!

Men varför blir det flera likadana kommentarer? Irriterande... Hahaha!

Jag är precis likadan. Jag älskar att hoppa och jag skulle så gärna vilja tävla mycket mer än vad jag gör men precis som du ställer jag så höga krav på mig själv. Nu har jag vågat ut på lite pay and jump med Cassis och det har faktiskt gott väldigt bra. Jag önskar bara att jag kunde tro lite mer på mig själv som troligtvis hästen gör, annars hade det aldrig blivit så bra som det blivit eftersom hon är väldigt speciell :) men jag hoppas att det blir mer detta året.

Åh så himla tråkigt :(
Ett tips är att du kanske inte benöver tävla på hög nivå. En pay and jump kanske räcker? :)