Bubbel, bubbel, bubbel. Det är de enda ord som kan beskriva hur jag känner när jag tänker på bloggen. Inte har jag några höga läsarsiffror eller tunga sammarbeten, men jag har inspiration till att skriva. Tusentals ämnen svävar runt i mitt huvud, det finns så mycket jag vill säga, men detta inlägg kommer att handla om motivation.

 

 

Vill du ha ännu mer så sök bara på nyckelord som "motivation", "planering", "mål" o.s.v. i sök-rutan eller scrolla ner på bloggen, det är återkommande ämnen!

När jag skaffade häst så hade jag ingen aning om det ordets betydelse i mitt liv. Jag trodde att man automatiskt, bara för att man hade egen häst, skulle vilja rida varje dag och tävla varje helg. Jag trodde att viljan och strävan efter att utvecklas var evig, något som aktiverades när kontraktet var påskrivet och hästen var min. 

 

Ganska snabbt motbevisades det jag trott då jag inte trivdes bra i stallet jag stod i. Jag älskade ju min häst (jag hade bara Nora vid den tiden) men när man inte trivs i stallet så blir det inte kul att gå dit. På sommrarna när Nora gick på bete så gjorde jag ofta i ordning henne hemma hos mig, jag hade henne hemma så ofta som möjligt och under de perioderna ökade verkligen min motivation. När jag sedan fick ett helt eget stall hemma och en till häst, Sjiekste, så sköt min motivation i taket. Jag red mycket och hängde i stallet hela dagarna den sommaren. Det var en fröjd, men blev desto tuffare när skolans press vilade på mina axlar.

 

Efter den sommaren började jag nian och valde att göra min satsning i skolan för att garantera en plats på en av de gymnasieskolor i Sverige med högst intagningspoäng och jag var så inställd på skolan och så stressad att jag under långa perioder inte hade någon ork till stallet. Stallet blev ett måste, något som skulle avklaras, en belastning. Sommaren därpå hade jag en trög start men var i augusti i full tävlingskondition med Nora. Vi var på AW och min motivation går att beskrivas som en flaska champagne som skjuter iväg korken och bubblar över. Vad som hände därefter vet ni redan, om inte så kan ni läsa det här.

 

Genom mina år som ryttare så har jag lärt känna mig själv som ryttare, jag vet vad det är som peppar mig och jag vet vad det är som gör att min motivation blir sämre. Jag tänkte därför, i dagens inlägg, sammanfatta en av de tre största faktorerna (inlägg om de andra faktorerna är länkade högre upp), en faktor som jag inte tidigare nämnt i ett sånt här inlägg - förutsättningar. 

 

Motivationen är inte alltid på topp, inte för någon, och det är okej. Det finns alltid sätt att bygga upp och bryta ner motivationen och därför krävs det att man vet vilka byggstenar som krävs för att man ska orka hålla igång med en så ekonomiskt-, tids- och energikrävande sport. Motivation är så otroligt skört, det är så lätt att förstöra och ibland till och med svårt att bygga upp. 

Dåliga förutsättningar och begränsningar ger nog mer eller mindre alla dålig motivation. Många av oss ryttare rider inte bara i skogen för att vi tycker det är kul utan har drömmar och mål gällande att utvecklas inom en viss gren. Någonstans på vägen tror jag man gör ett val, rider man för hästen man älskar, eller rider man för sporten man älskar?

 

Med det menar jag att många accepterar att hästen man har vid nuläget kanske inte kan ta en till den nivån man vill och därför kanske sänker sina krav just för att man älskar hästen man sitter på. För andra så är det inte tillräckligt med en häst som kan hoppa L:D och L:C, de personerna är sådana som går vidare från sin häst för att utvecklas och nå nya mål på en ny häst när den föregående redan lärt en allt. 

 

Att som en ryttare som rider för sporten inte kunna ta sig så långt som man vill, då hästen begränsar en, kan vara otroligt motivationssänkande. Varför går man till stallet varje dag och tränar rumpan av sig när man ändå aldrig kommer kunna starta L:A med den hästen? Utan mål så finns det inga riktlinjer i ridningen, ridningen leder ingenstans vilket gör att passen gärna blir mer spontana och träningen följs inte upp. När man har kommit dit, då står man still. Missförstå mig inte, det är inget fel med att bara vilja rida ut i skogen och rida över bommar då och då, men för den som brinner för sporten och utveckling så tar det bort motivationen, längtan och glädjen med ridningen. Kanske förlorar man sitt syfte med ridningen helt?

För min del så har dåliga förutsättningar aldrig inneburit att hästen jag sitter på inte är rätt för min satsning och trots att mina begränsningar idag är ytterst få så har jag också haft sämre förutsättningar. Min upplevelse i stallet jag stod i innan var otroligt motivationssänkande. Ridmöjligheterna var kassa och begränsade rätt länge innan jag fick min ridbana och jag trivdes som sagt inte i stallet. 

 

I stallet jag står idag, i mitt egna stall, har jag fantastiska förutsättningar. Jag har en egen ridbana bara några hundra meter ifrån stallet, uterittsmöjligheter, massvis med åkrar att rida på om somrarna och ett stall där jag helt kan styra och ställa för att anpassa rutinerna efter vad som passar mina hästar bäst. 

 

Vad jag anser är begränsande för mig idag är i princip bara vintrarna. Jag har inget ridhus och har inte heller möjlighet att åka iväg till ett ridhus varje dag på vintrarna. Vi har transport men närmsta ridhus är ändå en liten bit ifrån, de flesta ridhus finns ju på klubbar och är därför inte lediga förrän senare på kvällarna när folks lektioner är slut. Jag har inte heller tid eller energi att lasta på varje kväll hela vintern och när det krävs så mycket för att kunna rida, när det krävs att jag faktiskt åker iväg med hästarna, så gör det att det känns svårare och därför mindre motiverande.

 

När alla vägar runt gården är täckta av is och ridbanan frusen samtidigt som snön packas i hästarnas hovar tills de går på styltor så går det inte att rida. I de stunderna så känner jag ingen längtan efter att ge mig ut i femton minusgrader och det är helt okej att känna så. Det är tufft att stå i stallet och arbeta när fingrarna är stela och känseln helt har lämnat fötterna.

 

Det är något som jag lär mig att acceptera med åren, jag accepterar det faktum att jag i perioder inte känner någon som helst lust att rida trots att det känns tufft och obehagligt att säga det högt. Det går alltid att lösa vinterproblemen jag möter fastän det ändå resulterar i dålig motivation.

 

För andra är det desto svårare. Kanske har man både mål och tid samt energi men känner ändå inte suget efter att rida just p.g.a. ens förutsättningar. Ridning är en tuff sport, oavsett val av gren, då det kräver stora mängder pengar och ständig energi. Att inte ha en egen häst att rida på, att behöva cykla flera kilometer för att komma till stallet, att inte ha en häst som vill detsamma som du eller att inte ha ridmöjligheter är svårare. För att orka hålla igång med det man tycker är så roligt när det finns sånt som gör det roliga jobbigt så krävs det att man försöker optimera sin situation.